Wat ram poeng – En månad i ett tempel. (Del 2)

(April – 2006)

Resan började med en tolv timmars flygresa till Bangkok. Väl där letade jag reda på en buss som kunde ta mig upp till norra Thailand och templet Wat ram poeng. Efter ytterligare tolv timmar stod jag, klockan 0400, på en busshållplats i Chiang mai och letade efter en tuk-tuk (en liten moped bil) som kunde ta mig till ett hotell, för jag kunde inte ”checka in” på templet förens 0930.

När jag väl kom fram till templet möttes jag av en fransman, en australiensare, en amerikanska, en ny zeeländare och en holländare. De skulle alla göra tio dagars kursen, som är den mest vanliga. Där stod vi och tittade på varandra i ett tempel i norra Thailand, en besynnerlig känsla! Jag hade läst på om Vipassana meditation och de olika kurserna, att det både fanns tio dagars och tjugosex dagars kurser. Tio dagar kommer aldrig räcka för min själ, hade jag tänkt hemma i Sverige. (skrattar) Så jag skrev in mig, med en skakig hand, på tjugosex dagars kursen och lämnade ifrån mig mina elektroniska tillhörigheter.

Jag fick en vit yogi dräkt som skulle bäras från morgon till kväll i tjugosex dagar, det var inget vackert med dräkten, men den var konsekvent. Sedan blev vi visade till rummen. I mitt rum fanns endast en säng och en bild på Thailands kung. Sängen var av trä, utan madrass, täcke och kudde. Den var endast till för att vila kroppen på, inte för att lata sig på. Det gjorde ont att bara titta på den. Det var hög tid att välkomna disciplinen och säga farväl till lättjan! Där stod jag i ett obeskrivligt rum, i tropisk hetta, i en heltäckande dräkt, jetleggad och kände mig helt overklig. Hur i helvete hamnade jag här? Nu hade jag bara mig själv, mina tankar och känslor. Min toalett var primitiv. Den saknade spolmekanism och sits, bredvid stod en tunna med vatten som skulle användas för att spola bort avföring och sånt med. Jag är ingen människa som är känslig för smuts, men rummet var i det grövsta laget. Dörrarna var av trä och fyllda med kackerlackor, det var deras hem. De levde loppan därinne och om nätterna sprang de omkring överallt. Min kropp blev insekternas landningsbana, vilket gjorde det ganska svårt att sova.

Tempelområdet var förövrigt otroligt vackert med sitt tempel, sin stupa från 1100-talet, den vackra muren som ringlade runt hela området, alla vackra Buddha statyer, den minutiöst skötta trädgården, alla hundratals rökelser som doftade magiskt, etc. Vi befann oss hemma hos munkarna, det var deras hem och vi var deras gäster, även s.k. yogis, som kommit för att lära oss meditera enligt Vipassana tekniken.

Efter vi hade fått våra rum var det dags för introduktion och genomgång. Vi följde efter nunnan in i templet Watram poeng där vi satte oss ner på golvet. Hon började med att berätta att när man gick in i templet, eller någon annan byggnad där Buddha statyn fanns, så skulle alltid en speciell ceremoni utföras framför Buddha statyn. Denna ceremoni kallas för ”prostration”, man bugar i en speciell ritual tre gånger i följd. Först bugar man för Buddha, sedan för Dhamma, som är själva läran om Buddha, och tillsist för Sanga, de som följer Buddhas lära. Dessa kallas för de tre skatterna (Tri ratna). Sedan ska man aldrig vända ryggen mot Buddha och inte heller sitta med fötterna riktade mot honom, därför kryper man fram och utför ritualen och sedan backar man ut från templet. Nunnan berättade sedan om rökelsens betydelse som ofta tänds i samband med ritualen. Man tänder tre stycken som även de står för de tre skatterna, men även för vänlighet, visdom och kärlek.

*******************************************************************************

Det finns fler saker inom buddismen som anknyter till siffran tre. Lidandet kommer och går, men för att minska dess närvaro behöver vi förstå vad som leder till lidande. Genom att frigöra oss från de tre giften; Hat, åtrå och okunnighet, så kan vi kringgå onödigt lidande. Vi behöver också komma till insikt om livets tre aspekter;

Nonself (Anatta): Att det inte finns något jag, inget ego. Vi är endast ett tankemönster och vi är alla lika. Vi är egentligen ingenting.
Impermanence (Anicca): Att inget är beständigt, allt kommer och går. Försök inte hålla fast i alltings föränderlighet.
Suffering (Dukkha): Är något vi bör lära oss att det finns med oss dagligen.

Det där var lite kort om tre viktiga pelare inom buddismen. Det finns hur mycket som helst att skriva om det här, men det får vi ta en annan gång!

*********************************************************************************

Nunnan gick igenom Vipassana meditation och vad det innebär. Vi fick lära oss hur vi skulle sitta, hur länge och vad vi skulle göra. Vi skulle meditera på två olika sätt, sittmeditation och gångmeditation. Hon lärde ut grunderna och berättade att vi skulle få vidare instruktioner av abboten vid våra dagliga rapporteringar. Vi skulle börja med att meditera sittandes i halvlotus och bara fokusera på andningen, lägga handen på magen och tänka Rising (andas in) och falling (andas ut). Inget annat, bara andas. Så fort en tanke dök upp så skulle vi stanna upp och medvetengöra tanken genom att tänka; thinking, thinking, thinking. Vi skulle alltså inte stanna upp och observera den och vi skulle heller inte ignorera den utan vi skulle titta på den och säga hej, för att sedan återgå till andningen. Det här var steg ett i den sittande meditationen, totalt finns det ca trettio steg/punkter.

Den gående meditationen handlar om att medvetet lyfta fötterna och röra sig sakta framåt. Allt skall ske i total medvetenhet. Händerna vilar antingen på ryggen eller framför magen, man väljer det som känns bäst. Först börjar man med att röra händerna dit man vill, väldigt sakta, i total sinnesnärvaro medan man tänker: moving, moving, moving, tills att de är på plats. När man sedan står på sin plats med ögonen lätt sluttande mot backen, tänker man; standing, standing, standing. Då är det dags att börja lyfta fötterna. Steg ett är att lyfta foten från marken och föra den framåt medan du tänker; right goes thus, i en rörselse där right blir lyftet, goes blir rörelsen framåt och thus blir själva isättningen. Sen gör man lika med vänster. Det var det första steget av sex, det sista steget innebär att man lyfter foten i sex rörelser, väldigt långsamt, i total närvaro.

Vi skulle börja med att meditera sittandes i tjugo minuter och sedan meditera gåendes i tjugo minuter för att sedan börja om från början igen. Så skulle det fortsätta från morgon till kväll i ett rullande schema. Dagen började klockan 0400 med att munkarna slog på en stor trumma. Då skulle man gå upp, tända rökelse och göra ”mindful prostration” tre gånger innan det var dags för meditation fram till klockan 0600. Klockan 0615 var det dags för frukost som alltid var rissoppa och innan man fick stoppa härligheten i mun så skulle vi alla sjunga tacksamhetssånger på pali i ca tjugo minuter.

Det var förbjudet att prata med varandra, vi skulle bara vara med oss själva i total tystnad. Den enda gången man fick prata var vid den dagliga rapporteringen hos abboten; Ajuhn Suphan. Det var en märklig känsla att vistas bland människor i total tystnad. Efter frukost skulle var och en diska sin skål och sked, för att sedan återgå till meditationen. Fram till klockan 1030 var det fortsatt meditation, alltid i ensamhet, alltid i tystnad. Varje dag var likadan, samma ritualer som skulle utföras disciplinerat, från morgon till kväll. Det sista målet mat serverades klockan 1030, maten bestod mest av ris och ibland av någon enstaka grönsak. Lunchen var uppbyggd på samma sätt som frukosten, det började med att man gick och hämtade sin mat, sedan gick man och satt sig. Därefter skulle man vänta tills alla hade satt sig ner och sedan var det återigen dags för tacksamhetssång på pali i ca tjugo minuter. När allt var klart var maten kall och fylld med flugor. Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid ritualerna, insekterna, tystnaden, värmen, sängen, toaletten, etc. Jag var redo att åka därifrån redan efter andra dagen!

Efter lunchen fortsatte meditationen fram till klockan 1800, då det var dags för rapportering. Det var dagens höjdpunkt! Äntligen skulle jag få prata i fem minuter! Rapporteringen började med att man gick ner på knä och kröp fram till en Buddha staty där man fick göra bugningen för de tre skatterna, sedan kröp jag vidare fram till abboten och hans tolk, där jag först fick säga; Sawat dii kha Ajuhn Suphan, sen skulle jag buga tre gånger igen. Efter det skulle jag hälsa på tolken genom att säga; Sawat dii kaa kun Maggie. Efter den ritualen känner man sig inte så kaxig! Oftast kom tårarna redan efter den första ritualen vid Buddha. När jag väl hade tagit mig fram till abboten, för att kortfattat förklara vad som varit dagens problem med meditationen, så fick jag bara fram hulkningar och snor. Abboten sa åt mig att slappna av och påminde mig om alltings föränderlighet. Jag upprepade samma ritual på vägen ut från abboten, för att sedan återgå till meditationen fram till klockan 2200.

Fortsättning följer ..