Expedition Mt Rinjani

När jag kliver upp på saker känner jag mig som en Ancient Warrior, som en riktig gladiator. När jag har kämpat mig uppför en brant backe, känner jag mig som en mästare och ibland händer det att jag sträcker armarna mot skyn. När jag har bestigit ett berg och står på toppen, känner jag mig som prins Siddhartas syster, helt ovärderlig. Där står jag helt naken, iklädd endast ett par hörlurar och mixar jordens basrytm. Via kontrollpanelen styr jag upp situationen och vänder jorden mot solen. Känslan är magisk nästintill kosmisk.

Man kan säga att bestigningen började redan i den lilla byn Senaru på ön Lombok i Indonesien. Lombok är otroligt vacker (granne med Bali), med sina yppiga bröst, frodiga palmdalar och långa vita stränder. Det som drar ner betyget är religionen, jag vet att man skall passa sig för att generalisera, men jag har svårt för muslimer. (Sådär ja, nu kommer det en bomb i brevlådan!)

Senaru ligger ganska högt upp bland bergen, insekterna och djuren. Vi hade åkt ganska länge innan vi kom fram till byn, som också skulle bli vår startpunkt för bestigningen av Mt Rinjani. Vi fick tag i ett litet rum hos en familj, där pappan (Jung) i huset skulle bli vår guide upp till toppen. Jung visade oss till rummet, som visade sig vara förgyllt med spindlar och skorpioner. Familjen hyrde ut all utrustning vi behövde, som Jung och hans söner sedan skulle bära åt oss. Det var inga Haglöfs prylar direkt, vi var så långt ifrån Hiteq det går att komma! Klockan 0530 knackade Jung på dörren, då var det dags att hoppa upp på bilflaket som skulle ta oss upp till ledens början. Bilen var fullpackad med utrustning, bestående av tält, stekpannor, ägg, vatten, etc.

Klättringen till toppen skulle ta oss två nätter och tre långa dagar. (se karta) Som tur var hade jag gjort samma klättring fem år tidigare, så om Jung tappade bort oss skulle jag, kanske, kunna rädda oss. Leden upp till ”Camp One” var otroligt jobbig, dels för att det var 40 grader varmt och dels på grund av alla HIV-smittade apor. De försökte stjäla vår mat genom att visa tänderna och gå till full attack. När vi hade nått fram till den första övernattningsplatsen, började min dåvarande pojkvän må riktigt dåligt och vi visste inte om vi kunde fortsätta. Vi var uppe på 2800 meters höjd, luften var nu kylig och svår att andas. Han fick tillsist i sig en socker- och saltlösning, efter natten kände han sig starkare och vi kunde fortsätta.

Nu började klättringen ner i Rinjanis krater, som är en aktiv vulkan. Nedstigningen var svår och väldigt brant. Väl nere vid kratersjön, stannade vi för vila och mat. Vi passade även på att bada i några otroligt vackra, men brännheta, vattenfall. Fallen kom från vulkanen och de sägs vara läkande i viss mån. Aporna fanns även där, så man fick vara ständigt på sin vakt.

Efter mat och vila började nästa bestigning, som skulle ta oss upp på Rinjanis bergskam. Väl däruppe, väntade vår andra övernattning. Det var en tung klättring upp och luften blev tyngre och tyngre. Vid det här laget hade vi börjat må illa och när vi skymtade Rinjanis topp, högt uppe bland molnen, kändes ”expeditionen” nästintill omöjlig. Vid ”Camp Two” slog vi läger och bärarna, som alltid gick barfota, stekte pannkakor åt oss. Helt sjukt! Jung gick igenom toppbestigningen, som skulle starta klockan 0230, i mörkret!

Mitt illamående eskalerade och jag kunde inte se mig själv genomföra toppbestigningen. Jag hade inte sovit många timmar när Jung kom och väckte oss. Det var riktigt kallt och magen gjorde uppror, men jag bet ihop och började klättra mot toppen. Det ljus som fanns, kom från Jungs stearinljus som var placerat i en avskuren petflaska (helt absurt, men sant). Vi klättrade sakta uppåt med Jung som vår enda ledstjärna. Varför vi skulle börja toppbestigningen klockan 0230, var för att hinna avnjuta soluppgången klockan 0600 från toppen. En genial, teoretisk idé men inte så praktisk. Men det var spännande, må ni tro!

Under den sista biten mot toppen, började solen sträcka ut sina armar och ordet vackert känns här otillräckligt. Det var fantastiskt fint! Och jag kände mig faktiskt som Prins Siddhartas (Buddha) syster, helt ovärderlig. Där stod jag helt naken, iklädd endast ett par hörlurar och mixade jordens basrytm. Via kontrollpanelen styrde jag upp situationen och vänder jorden mot solen. Känslan var magisk nästintill kosmisk.