Specialpedagogikens framväxt

Ett utdrag från min B-uppsats i historia. Specialpedagogikens framväxt  i Sverige.

Koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsstörning, relationssvårigheter, dyslexi, DAMP, ADHD och aspergers syndrom är bara några få problem och diagnoser som det talas om i dagens samhälle. Ett vanligt förekommande uttryck, i dessa sammanhang, är; barn i behov av särskilt stöd. Det finns ingen entydig förklaring av denna grupp, det framhålls endast finnas vissa barn som har ett större behov av stöd än andra barn. I dagens skola krävs dock en diagnos för att ett barn skall kunna få särskilt stöd, något som kan bero på att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser. Inkludering och integrering är begrepp som förekommit ofta under 1990-talet samtidigt som det har dragits ned på specialpedagogiska åtgärder.

Specialpedagogik är ett tvärvetenskapligt ämne, där bl.a. psykologi, sociologi, pedagogik, filosofi och medicin ryms. Ett flertal försök att fastställa ämnet har gjorts, men eftersom det är mångfacetterat så finns det många olika tolkningar. Specialundervisningen stödjer sig till stor del på sjukdomslära och är i och med det individcentrerat.

Vilka får ta del av specialpedagogiken i dagens samhälle? Det finns hänvisningar till en regeringsproposition som kom ut på 1980-talet. Där definieras specialpedagogik som något som är till för de elever som på ett eller annat sätt inte innefattas inom ramen för naturliga olikheter. Specialpedagogik kan liknas med någonting som sätts in när den vanliga pedagogiken inte når fram. En klar precisering av vilka barn som är i behov av stöd finns inte och anses inte heller att det bör finnas. Viktigt att understryka är att alla barn någon gång under sin skoltid behöver stöd, det är inte endast begränsat vissa.

Specialpedagogik har i det närmaste kommit att bli något som förknippas med svårigheter. De barn som är begåvade tenderar att bli åsidosatta och får inte extra stöd som de kanske också behöver. Specialpedagogik kan väl också vara något för dessa barn? Själva begreppet; barn i behov av särskilt stöd, har inte alltid hetat så. Det var inte så länge sedan som det hette; barn med behov av särskilt stöd. Detta betyder att problemet inte längre ses enbart hos individen. Precis som det finns olika människor så finns det olika uppfattningar, och detta gäller även synen på specialpedagogik. Det finns frågor om vad som skiljer specialpedagogisk funktion från vanlig undervisning och svaren blir helt säkert olika beroende på enskild uppfattning.

Något som betonas i Salamancadeklarationen är att alla skillnader är normala. Vad vi inte kan komma ifrån är dock att särskilda behov just åtskiljs utifrån vad som anses normalt och inte. Även här har olika förklaringar på vad normalt är funnits genom tiderna. Det onormala markeras utifrån två perspektiv, det ena är utifrån vad som infaller ofta, det vill säga, det som är vanligt. Det andra utgår från hur någonting skall vara. En fransk filosof hade en fascinerande tes om att vi individer behöver de onormala, de normala har med andra ord en önskan av att klassa en del som onormalt.

Att läroanstalten ska vara till för alla är en inriktning som återfinns i läroplanerna och skollagen. Med detta menas att alla ska få ut något av skolan. Det ska finnas utrymme för alla barn i skolorna och därmed måste en väg hittas för att kunna ge hjälp som passar till var och en. Utbildningen skall rättas efter elevernas behov och inte tvärtom. En skola för alla innebär också att alla ges jämngoda förutsättningar att utvecklas och kunna delta i samhället.

Alla skall kunna känna att de är inblandade och är en del av gemensamheten i en omgivning som är inkluderande. Med inkluderande menas en miljö där alla finns med tillsammans. Men det räcker inte med att enbart fysiskt vara närvarande och med i gemenskapen, det måste även vara psykiskt och detta kräver ett aktivt deltagande. Hela denna tanke om en skola för alla bygger mycket på de åsikter som finns om att vårt samhälle ska vara till för alla.

Under 1950-talet så har det rått ett ökat tryck på specialundervisning. Detta avspeglas också i debatten när det gäller frågan om barn i behov av särskilt stöd. Behovet av insatser för barnen är till synes stort, men hur dessa sedan ska se ut tillråder det skilda uppfattningar om. Specialundervisningen anses vara för inställd på att lämpa barnet till undervisningen och inte omvänt. Det är ofta barnet som ska kompensera sina svaga sidor för att sedan komma i kapp de andra. I realiteten är det dock sällan som barnet utför detta. Det finns en tydlig nyansering av den vanliga undervisningen och specialundervisningen. Det är viktigt att framhäva att specialundervisningen som den är idag funkar för en del, men inte för andra. Det råder även en viss tendens att översätta olika problem som grundade av biologiska källor. Det kanske kan tyckas tillfredställande för de involverade att få en förklaring på vad som är fel. Nackdelen av denna diagnostisering är att detta kan leda till att barnet blir präglat av sin diagnos som är svår att få bort. Makten läggs hos specialister och det kan göra det svårt att betvivla dennes sanningsenlighet. Diagnoser är dessutom ofta utformade utav dåvarande existerande värderingar.

Vi lever i en någorlunda globaliserad tillvaro och det finns många universella samarbeten, så även inom specialpedagogiken. En ganska så angelägen konvention är den som FN har rörande barnets rätter. Här tas många fundamentala saker upp, som t.ex. lika rättigheter. Annat som tas upp är vikten av att alla blir så enhetliga i samhället som möjligt och att alla ska ha lika möjligheter. Salamancadeklarationen är vidare ett exempel på ett universellt arbete inom detta område.

Specialpedagogik är begrepp som innefattar många olika saker, det är ett ord som är svårt att härleda till endast en sanning. I dagens lärarutbildning ingår fem poäng specialpedagogik och detta är inte mycket. Kunskapen behövs, för genom kunskap kan vi närma oss barnen i behov av särskilt stöd på ett mer förstående plan. Egentligen kan det tyckas att den vanliga pedagogiken i dagens lärarutbildning borde innehålla mer av de specialpedagogiska elementen. Det finns ett stort behov av specialpedagogiska kunskaper och därför kunde denna lösning vara intressant. Att behöva förklara för ett barn att hon/han behöver specialpedagogiska resurser betyder att barnet blir varse om att hon/han inte är som alla andra och det är bl.a. detta som specialpedagogiken vill motverka. Barnet förstår att han/hon inte är som alla andra och det kan bli mycket svårt att tvätta bort denna stämpel om att inte vara normal. Därför skulle det vara mycket bättre att ta bort ämnet specialpedagogik och istället satsa på att alla blivande lärare får denna kunskap inom de olika pedagogikblocken.

År 1842 då beslutet om allmän folkundervisning genom 1842 års folkskolestadga fattades, saknades kunskaper om barns olika behov och om bemötandets betydelse. Barnen skulle titta ner i skolbänken, sköta läxläsningen och uppföra sig enligt de då rådande reglerna. Den specialpedagogiska verksamheten bestod av bestraffningar. De barn som t.ex. hade svårt att sitta still och var överaktiva eller de som inte gjorde läxorna och var underaktiva blev bestraffade genom olika kränkande behandlingar. Barnen blev behandlade som om de hade lika förutsättningar och samma behov. I dagens samhälle finns det olika bokstavsbeteckningar för dessa barn t.ex. DAMP. Det är inte osannolikt att många av de olika bokstavsdiagnoserna som finns idag, fanns redan år 1842. Skillnaden är att det sakandes kunskaper då och istället bemöttes dessa barn av omänskliga uppfostringsbehandlingar. Även fast det var annorlunda värderingar, regler, moral etc. under uppbyggnadsperioden så kan det ändå tyckas en aning korttänkt att bestraffa svaga barn med aga med syftet att det skulle bli förståndigare.

I dag finns det många olika undersökningar, forskningsrapporter och olika typer av källmaterial att läsa om barn som behöver särskilt stöd. När allmän folkundervisning genomfördes år 1842 saknades information om barns olika behov. Under uppbyggnadsperioden fick det mesta uppfinnas, vilket betydde många olika förändringar och försök för barnen. Det är mycket som skiljer nu från då. För lärarna under den aktuella perioden var det helt naturligt att ta till kroppsaga för att bevara ordning och reda i klassrummet. Om det var ordning och reda, gjorda läxor, gott uppförande etc. så betydde det att barnen var duktiga. Uppfostran stod i centrum och detta lämnade inget utrymme för analysering om barnens olika behov och svårigheter. Det är viktigt att försöka förstå problematiken utifrån dåtidens perspektiv och inte utifrån ett nutidsperspektiv. Lärarna under skolans uppbyggnad gjorde vad de kunde efter de lärdomar och kunskaper som fanns tillgängliga då. I dag finns det lagar och regler som säger att det är förbjudet att bruka aga och vidare i skolplanen poängteras att skolan är för alla individer.

Frånvaron var ett problem som beskrevs under skolans uppbyggnad, detta berodde bl.a. på fattigdom, kyla, dåliga kläder och för långa transportsträckor från- och till skolan. Det saknades anteckningar om att det skulle kunna bero på något annat t.ex. psykosociala problem, rädsla för eventuell kroppsaga etc. Det är ganska troligt att det finns en sanning i orsaksförklaringarna till den höga frånvaron, sannolikheten att det fanns barn som stannande hemma för att de upplevde en stark rädsla inför de olika bestraffningarna, är också ganska trolig. I dagens skola skall åtgärdsprogram skrivas vid för hög frånvaro och det innebär en analys av skola, miljö och socialt. Utvecklingen har gått framåt och nya lärdomar har tagits, under en lång tid sågs problemet enbart ligga hos barnet och åtgärden blev, allt för ofta, exkludering. I slutet på 1950-talet hade den specialpedagogiska verksamheten blivit omfattande, detta kunde bero på att fler människor hade skaffat dig kunskaper om barns brister och behov. Det ledde till att det blev en större efterfrågan av specialpedagogiska resurser. Något som har stor betydelse för huruvida barn skall få särskilt stöd eller inte, är ekonomiska resurser. Detta uppsving kan också bero på att det, just, fanns ekonomiska resurser att tillgå.

Begreppet; barn i behov av särskilt stöd har inte alltid hetat så utan istället; barn med behov av särskilt stöd. I och med denna omskrivning, medges också att problemet inte endast behöver ligga hos barnet, utan kan även finnas i barnets omgivning. Genom kunskaper, information och insikter har specialpedagogiken vuxit fram i Sverige. I slutet av 1960-talet började exkludering, av barn i behov av särskilt stöd, ifrågasättas. Nu skulle barn i behov av särskilt stöd ej gömmas och glömmas längre. Fokus hamnade istället på inkludering; barnen skulle inkluderas i sin klass så fort det var möjligt. Vidare är det viktigt att poängtera skolhälsovårdens betydelse för barnen i skolan. I början av 1900-talet fanns ingen specialpedagog och inga direkta kunskaper om barns olika behov. Skolläkaren och skolkuratorn spelade en mycket stor roll. År 1910 reviderades skolläkarens uppgifter till förmån för skolbarnen. Nu skulle barnen få ett utökat stöd som gynnande deras behov. Slutsatsen är att skolhälsovården kan ses som en slags specialpedagogisk verksamhet under 1900-talets första hälft. Under 1900-talets senare hälft har det inte funnits tillräckligt med ekonomiska resurser, specialpedagogiska resurser samt kunskap för att kunna hjälpa alla som behöver särskilt stöd och detta är ett stort problem, även i dagens skola.

(Jag har använt mig av diverse böcker, artiklar, forskningsresultat, etc. Jag har skrivit ca tjugo sidor till om detta, om någon är intresserad.)