Mischa Lee

BIG FU%&%IN NEWS!:)

www.miart.se

Nu finns det lite härliga retroprylar i shopen!
Tänk på miljön och handla gammalt:)

(Bild: Mia Bergqvist – Koh Lanta 03/2008)

(Bild tagen av mig på Koh Lanta 03/2008)

Visste ni att ananasen växer såhär? Jag trodde först att det var ett skämt, att någon hade satt dit dem så.
Jag blev helt fascinerad när jag upptäckte att de faktiskt växer på det här viset! Visst är de söta!?

Titta vad jag hittade på stranden på Koh Lanta, en liten godbit som jag nästan åt upp!
Jag tycker han påminner om en bordercollievalp. Oemotståndlig, ellerhur!?

Att åka till ljuset kan göra under
när blicken faller och munnen hänger

man kan också äta upp en kalender
ställa sig naken på händer
och känna hur allt bara vänder.

Valet att uppmärksamma solen är lätt.

Nu sitter jag här packad och klar för Thailand. Klockan 23.30 ikväll flyger vi upp bland moln och änglar ner mot Krabi. Väl där tar vi en kanadensare över till Koh Hai. ”Koh Hai har inga vägar inga stora hotell bara fina koraller som passar bra till dig som vill se mer än bilar och barer.” I ryggsäcken finns en kortlek, stearinljus och rökelse till hyddan, bärbara högtalare till mp3n, block och pennor, en fotboll, kamera, kompass om jag går totalt vilse, bikini och goggles och lite annat smått och gott. Fem böcker följer med också, böcker som tjatat länge på mig.

Hur ska jag klara mig sexton dagar utan Mågge? Jag vet att han kommer ha det bra, så det kommer nog gå bra. Livet är som en stor baguette, det är bara att hugga in! Smaka på. :)

Jag hörde en skön replik igår. Någon frågade;
– Vad ska du göra här, mitt i ingenstans?
- Jag ska lyssna.

Underbart, eller hur!? Jag ska försöka lyssna på vad Thailand har att säga. Vad säger vågorna, vindarna, växterna, djuren och naturen? Det ska jag berätta om när jag kommer hem.

Farfar. Jag är så glad för dina dikter, de värmer så gott att läsa. Jag träffade dig några enstaka gånger, men på något sätt känns det som jag känner dig. Vet inte varför, men så är det.

Vad väljer du att uppmärksamma?

Adidas!

(April – 2006)

Resan började med en tolv timmars flygresa till Bangkok. Väl där letade jag reda på en buss som kunde ta mig upp till norra Thailand och templet Wat ram poeng. Efter ytterligare tolv timmar stod jag, klockan 0400, på en busshållplats i Chiang mai och letade efter en tuk-tuk (en liten moped bil) som kunde ta mig till ett hotell, för jag kunde inte ”checka in” på templet förens 0930.

När jag väl kom fram till templet möttes jag av en fransman, en australiensare, en amerikanska, en ny zeeländare och en holländare. De skulle alla göra tio dagars kursen, som är den mest vanliga. Där stod vi och tittade på varandra i ett tempel i norra Thailand, en besynnerlig känsla! Jag hade läst på om Vipassana meditation och de olika kurserna, att det både fanns tio dagars och tjugosex dagars kurser. Tio dagar kommer aldrig räcka för min själ, hade jag tänkt hemma i Sverige. (skrattar) Så jag skrev in mig, med en skakig hand, på tjugosex dagars kursen och lämnade ifrån mig mina elektroniska tillhörigheter.

Jag fick en vit yogi dräkt som skulle bäras från morgon till kväll i tjugosex dagar, det var inget vackert med dräkten, men den var konsekvent. Sedan blev vi visade till rummen. I mitt rum fanns endast en säng och en bild på Thailands kung. Sängen var av trä, utan madrass, täcke och kudde. Den var endast till för att vila kroppen på, inte för att lata sig på. Det gjorde ont att bara titta på den. Det var hög tid att välkomna disciplinen och säga farväl till lättjan! Där stod jag i ett obeskrivligt rum, i tropisk hetta, i en heltäckande dräkt, jetleggad och kände mig helt overklig. Hur i helvete hamnade jag här? Nu hade jag bara mig själv, mina tankar och känslor. Min toalett var primitiv. Den saknade spolmekanism och sits, bredvid stod en tunna med vatten som skulle användas för att spola bort avföring och sånt med. Jag är ingen människa som är känslig för smuts, men rummet var i det grövsta laget. Dörrarna var av trä och fyllda med kackerlackor, det var deras hem. De levde loppan därinne och om nätterna sprang de omkring överallt. Min kropp blev insekternas landningsbana, vilket gjorde det ganska svårt att sova.

Tempelområdet var förövrigt otroligt vackert med sitt tempel, sin stupa från 1100-talet, den vackra muren som ringlade runt hela området, alla vackra Buddha statyer, den minutiöst skötta trädgården, alla hundratals rökelser som doftade magiskt, etc. Vi befann oss hemma hos munkarna, det var deras hem och vi var deras gäster, även s.k. yogis, som kommit för att lära oss meditera enligt Vipassana tekniken.

Efter vi hade fått våra rum var det dags för introduktion och genomgång. Vi följde efter nunnan in i templet Watram poeng där vi satte oss ner på golvet. Hon började med att berätta att när man gick in i templet, eller någon annan byggnad där Buddha statyn fanns, så skulle alltid en speciell ceremoni utföras framför Buddha statyn. Denna ceremoni kallas för ”prostration”, man bugar i en speciell ritual tre gånger i följd. Först bugar man för Buddha, sedan för Dhamma, som är själva läran om Buddha, och tillsist för Sanga, de som följer Buddhas lära. Dessa kallas för de tre skatterna (Tri ratna). Sedan ska man aldrig vända ryggen mot Buddha och inte heller sitta med fötterna riktade mot honom, därför kryper man fram och utför ritualen och sedan backar man ut från templet. Nunnan berättade sedan om rökelsens betydelse som ofta tänds i samband med ritualen. Man tänder tre stycken som även de står för de tre skatterna, men även för vänlighet, visdom och kärlek.

*******************************************************************************

Det finns fler saker inom buddismen som anknyter till siffran tre. Lidandet kommer och går, men för att minska dess närvaro behöver vi förstå vad som leder till lidande. Genom att frigöra oss från de tre giften; Hat, åtrå och okunnighet, så kan vi kringgå onödigt lidande. Vi behöver också komma till insikt om livets tre aspekter;

Nonself (Anatta): Att det inte finns något jag, inget ego. Vi är endast ett tankemönster och vi är alla lika. Vi är egentligen ingenting.
Impermanence (Anicca): Att inget är beständigt, allt kommer och går. Försök inte hålla fast i alltings föränderlighet.
Suffering (Dukkha): Är något vi bör lära oss att det finns med oss dagligen.

Det där var lite kort om tre viktiga pelare inom buddismen. Det finns hur mycket som helst att skriva om det här, men det får vi ta en annan gång!

*********************************************************************************

Nunnan gick igenom Vipassana meditation och vad det innebär. Vi fick lära oss hur vi skulle sitta, hur länge och vad vi skulle göra. Vi skulle meditera på två olika sätt, sittmeditation och gångmeditation. Hon lärde ut grunderna och berättade att vi skulle få vidare instruktioner av abboten vid våra dagliga rapporteringar. Vi skulle börja med att meditera sittandes i halvlotus och bara fokusera på andningen, lägga handen på magen och tänka Rising (andas in) och falling (andas ut). Inget annat, bara andas. Så fort en tanke dök upp så skulle vi stanna upp och medvetengöra tanken genom att tänka; thinking, thinking, thinking. Vi skulle alltså inte stanna upp och observera den och vi skulle heller inte ignorera den utan vi skulle titta på den och säga hej, för att sedan återgå till andningen. Det här var steg ett i den sittande meditationen, totalt finns det ca trettio steg/punkter.

Den gående meditationen handlar om att medvetet lyfta fötterna och röra sig sakta framåt. Allt skall ske i total medvetenhet. Händerna vilar antingen på ryggen eller framför magen, man väljer det som känns bäst. Först börjar man med att röra händerna dit man vill, väldigt sakta, i total sinnesnärvaro medan man tänker: moving, moving, moving, tills att de är på plats. När man sedan står på sin plats med ögonen lätt sluttande mot backen, tänker man; standing, standing, standing. Då är det dags att börja lyfta fötterna. Steg ett är att lyfta foten från marken och föra den framåt medan du tänker; right goes thus, i en rörselse där right blir lyftet, goes blir rörelsen framåt och thus blir själva isättningen. Sen gör man lika med vänster. Det var det första steget av sex, det sista steget innebär att man lyfter foten i sex rörelser, väldigt långsamt, i total närvaro.

Vi skulle börja med att meditera sittandes i tjugo minuter och sedan meditera gåendes i tjugo minuter för att sedan börja om från början igen. Så skulle det fortsätta från morgon till kväll i ett rullande schema. Dagen började klockan 0400 med att munkarna slog på en stor trumma. Då skulle man gå upp, tända rökelse och göra ”mindful prostration” tre gånger innan det var dags för meditation fram till klockan 0600. Klockan 0615 var det dags för frukost som alltid var rissoppa och innan man fick stoppa härligheten i mun så skulle vi alla sjunga tacksamhetssånger på pali i ca tjugo minuter.

Det var förbjudet att prata med varandra, vi skulle bara vara med oss själva i total tystnad. Den enda gången man fick prata var vid den dagliga rapporteringen hos abboten; Ajuhn Suphan. Det var en märklig känsla att vistas bland människor i total tystnad. Efter frukost skulle var och en diska sin skål och sked, för att sedan återgå till meditationen. Fram till klockan 1030 var det fortsatt meditation, alltid i ensamhet, alltid i tystnad. Varje dag var likadan, samma ritualer som skulle utföras disciplinerat, från morgon till kväll. Det sista målet mat serverades klockan 1030, maten bestod mest av ris och ibland av någon enstaka grönsak. Lunchen var uppbyggd på samma sätt som frukosten, det började med att man gick och hämtade sin mat, sedan gick man och satt sig. Därefter skulle man vänta tills alla hade satt sig ner och sedan var det återigen dags för tacksamhetssång på pali i ca tjugo minuter. När allt var klart var maten kall och fylld med flugor. Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid ritualerna, insekterna, tystnaden, värmen, sängen, toaletten, etc. Jag var redo att åka därifrån redan efter andra dagen!

Efter lunchen fortsatte meditationen fram till klockan 1800, då det var dags för rapportering. Det var dagens höjdpunkt! Äntligen skulle jag få prata i fem minuter! Rapporteringen började med att man gick ner på knä och kröp fram till en Buddha staty där man fick göra bugningen för de tre skatterna, sedan kröp jag vidare fram till abboten och hans tolk, där jag först fick säga; Sawat dii kha Ajuhn Suphan, sen skulle jag buga tre gånger igen. Efter det skulle jag hälsa på tolken genom att säga; Sawat dii kaa kun Maggie. Efter den ritualen känner man sig inte så kaxig! Oftast kom tårarna redan efter den första ritualen vid Buddha. När jag väl hade tagit mig fram till abboten, för att kortfattat förklara vad som varit dagens problem med meditationen, så fick jag bara fram hulkningar och snor. Abboten sa åt mig att slappna av och påminde mig om alltings föränderlighet. Jag upprepade samma ritual på vägen ut från abboten, för att sedan återgå till meditationen fram till klockan 2200.

Fortsättning följer ..

När jag kliver upp på saker känner jag mig som en Ancient Warrior, som en riktig gladiator. När jag har kämpat mig uppför en brant backe, känner jag mig som en mästare och ibland händer det att jag sträcker armarna mot skyn. När jag har bestigit ett berg och står på toppen, känner jag mig som prins Siddhartas syster, helt ovärderlig. Där står jag helt naken, iklädd endast ett par hörlurar och mixar jordens basrytm. Via kontrollpanelen styr jag upp situationen och vänder jorden mot solen. Känslan är magisk nästintill kosmisk.

Man kan säga att bestigningen började redan i den lilla byn Senaru på ön Lombok i Indonesien. Lombok är otroligt vacker (granne med Bali), med sina yppiga bröst, frodiga palmdalar och långa vita stränder. Det som drar ner betyget är religionen, jag vet att man skall passa sig för att generalisera, men jag har svårt för muslimer. (Sådär ja, nu kommer det en bomb i brevlådan!)

Senaru ligger ganska högt upp bland bergen, insekterna och djuren. Vi hade åkt ganska länge innan vi kom fram till byn, som också skulle bli vår startpunkt för bestigningen av Mt Rinjani. Vi fick tag i ett litet rum hos en familj, där pappan (Jung) i huset skulle bli vår guide upp till toppen. Jung visade oss till rummet, som visade sig vara förgyllt med spindlar och skorpioner. Familjen hyrde ut all utrustning vi behövde, som Jung och hans söner sedan skulle bära åt oss. Det var inga Haglöfs prylar direkt, vi var så långt ifrån Hiteq det går att komma! Klockan 0530 knackade Jung på dörren, då var det dags att hoppa upp på bilflaket som skulle ta oss upp till ledens början. Bilen var fullpackad med utrustning, bestående av tält, stekpannor, ägg, vatten, etc.

Efter en stunds guppande på flaket, sken Jung upp som en sol och berättade om sin lilla överraskning. Han stack in handen innanför skjortan och drog fram en fem liters plastpåse, fylld med marijuana! Jag brast ut i skratt, var det här verkligen vår bergsguide som skulle leda oss in i det farliga Rinjani området? Var det här knicken som skulle leda oss upp, 4000 meter över havet? Huvudet fylldes med galna bilder, hur Jung balanserade, stenhög, på vulkanens sylvassa rim. Hur han skrattade medan han sjöng; ”take a walk on the wild side”.

Klättringen till toppen skulle ta oss två nätter och tre långa dagar. (se karta) Som tur var hade jag gjort samma klättring fem år tidigare, så om Jung tappade bort oss skulle jag, kanske, kunna rädda oss. Leden upp till ”Camp One” var otroligt jobbig, dels för att det var 40 grader varmt och dels på grund av alla HIV-smittade apor. De försökte stjäla vår mat genom att visa tänderna och gå till full attack. När vi hade nått fram till den första övernattningsplatsen, började min dåvarande pojkvän må riktigt dåligt och vi visste inte om vi kunde fortsätta. Vi var uppe på 2800 meters höjd, luften var nu kylig och svår att andas. Han fick tillsist i sig en socker- och saltlösning, efter natten kände han sig starkare och vi kunde fortsätta.

Nu började klättringen ner i Rinjanis krater, som är en aktiv vulkan. Nedstigningen var svår och väldigt brant. Väl nere vid kratersjön, stannade vi för vila och mat. Vi passade även på att bada i några otroligt vackra, men brännheta, vattenfall. Fallen kom från vulkanen och de sägs vara läkande i viss mån. Aporna fanns även där, så man fick vara ständigt på sin vakt.

Efter mat och vila började nästa bestigning, som skulle ta oss upp på Rinjanis bergskam. Väl däruppe, väntade vår andra övernattning. Det var en tung klättring upp och luften blev tyngre och tyngre. Vid det här laget hade vi börjat må illa och när vi skymtade Rinjanis topp, högt uppe bland molnen, kändes ”expeditionen” nästintill omöjlig. Vid ”Camp Two” slog vi läger och bärarna, som alltid gick barfota, stekte pannkakor åt oss. Helt sjukt! Jung gick igenom toppbestigningen, som skulle starta klockan 0230, i mörkret!

Mitt illamående eskalerade och jag kunde inte se mig själv genomföra toppbestigningen. Jag hade inte sovit många timmar när Jung kom och väckte oss. Det var riktigt kallt och magen gjorde uppror, men jag bet ihop och började klättra mot toppen. Det ljus som fanns, kom från Jungs stearinljus som var placerat i en avskuren petflaska (helt absurt, men sant). Vi klättrade sakta uppåt med Jung som vår enda ledstjärna. Varför vi skulle börja toppbestigningen klockan 0230, var för att hinna avnjuta soluppgången klockan 0600 från toppen. En genial, teoretisk idé men inte så praktisk. Men det var spännande, må ni tro!

Under den sista biten mot toppen, började solen sträcka ut sina armar och ordet vackert känns här otillräckligt. Det var fantastiskt fint! Och jag kände mig faktiskt som Prins Siddhartas (Buddha) syster, helt ovärderlig. Där stod jag helt naken, iklädd endast ett par hörlurar och mixade jordens basrytm. Via kontrollpanelen styrde jag upp situationen och vänder jorden mot solen. Känslan var magisk nästintill kosmisk.

Det här brevet skrev jag dagarna innan jag flög, ensam, till Thailand, Chaing mai, för att tillsist komma till templet; Wat rampoeng. Där skulle jag vara i 26 dagar i absolut tystnad. Det har nu gått ett år sedan denna, mycket speciella, upplevelse. Här är en länk till templets informationssida: http://www.palikanon.com/vipassana/tapotaram/tapotaram.htm

Brevet:

Jaha, då var det dags. Nu far jag iväg till Thailand för att försöka finna mitt sanna jag, i allafall en liten bit! Sedan åker jag även till; alla leenden, solen, värmen, havet, fiskarna, skaldjuren, insekterna, hororna, drogerna, försäljarna, templet, Buddha och hans vänner, snirkelhusen, krimskramset, alla leenden, den varma sanden, korallerna, snäckorna, virrvarret, lortiga näsor, fantastiska soluppgångar, frukterna, dofterna, nattlivet, kärleken, syrsorna, kryddorna, färgerna, tygerna, riset, tystnaden, munkarna, cermonierna, medvetandet, lärdomarna, fattigdomen, kontrasterna, avgaserna, mopederna, turisterna, de herrelösa hundarna, de människoätande myggorna, klibbigheten, hålen, de hårda sängarna, brännan och svedan, meditationen, smärtan, den billiga tokspriten, de glada barnen etc.

Ja, det skall bli så otroligt spännande! I 26 dagar skall jag hålla trut och leka med mig själv i ett munktempel i Chaing mai, herrejesus! Jag skall bli min bästa kamrat, jag lovar! Men inte utan att jag känner mig; orolig, rädd, ledsen, trött, pirrig, liten, liten, liten, modig, tom, nervös, patetisk, löjlig, tokig, skräckslagen, sa jag liten? Jag känner mig samtidigt väldigt trofylld och säker i mitt beslut. Det känns rätt i hjärtat. Usch, ibland snackar jag skit! Jag skulle gärna vilja ha en varm hand, att hålla  ibland, eller en axel att vila emot när rädslan smyger sig nära, nära…

Hmmm … om jag inte gillar mig själv, så finns det ingen plats för någon annan i mitt liv och så vill jag inte ha det. Jag vill kunna ge kärlek, kunna känna mig älskad, finns det något finare? Det är dit jag måste backa, börja om på nytt, hitta hem, hitta Mia. Jag tror att detta kan bli en bra början! Jag är hemma igen om 6 veckor, kanske förvandlad till en röd dvärg, vad vet jag…

Tills dess hoppas jag du ger dig själv massor av kärlek och lite våfflor då och då, för du är så jäkla vacker, fin och bra på alla sätt. Du vet väl att jag tror på dig?! Det gör jag, det har jag alltid gjort!

Hur gick det här då? Vad hände innanför tempeldörrarna? Klarade jag av det? Del 2 kommer snart. Såhär beskriver en engelsman sina upplevelser från vistelsen i samma tempel: http://homepage.tinet.ie/~eager/journal_watrampoeng.html

Kram M

Hemma igen efter en liten magisk resa. Schweiz är så vackert! Jag fick uppleva de mest fantastiska vyerna, helt obeskrivbara. Jag flög ner till ett land, till en människa och kom hem med ett leende och en massa fina minnen. Vi hyrde en bil och reste från Zurich till Luzern, åkte en del vilse, skrattade och sjöng tillsammans med johnny cash. Vi var där, helt närvarande och levde för stunden. Ett bergståg tog oss upp bland alptoppar, där vi mumsade björnbär och rufsade till alpkossornas luggar. Jag slukade små delikata sjöfiskar och sex handgjorda chokladbollar. (mm, jag vet. Bollarna stannar mellan dig och mig, ok!?;))

Det blev en del småsmuttande på en väldigt god, spansk, björnbärslikör. Kunde bara smutta eftersom min själ är besprutad med antabus. Sedan banade vi ner till sjön, där vi hyrde en trampbåt, med dykdäck! Herregud vad jag badade, superhärligt. Många intressanta diskussioner om livet hanns med också, där vi kom fram till att livet handlar om det som händer just nu. Att fylla nuet med skratt, bus, kel och … choklad!

Efter ett hejdå på en flygplats i Europa, kom jag hem igen. Mötte upp med min älskling och fick äran att plocka bort 14 fästingar! Efter massor av pussar, har vardagen kommit till oss igen, med stövelsteg. Vad väntar härnäst då? Kanske en resa till Colorado, kanske flyttar jag till Argentina, kanske stannar jag kvar i Sverige och går igenom DBT-terapin, skall eventuellt få äran att illustrera en barnbok, en del andra illustrations uppdrag väntar också, kaffedrickning & träning, umgås med nära och kära, m.m.

Okej, nu måste jag flytta bilen innan jag får en p-bot på 800 kr igen! Jag bor fortfarande inte hemma, det känns alldeles för läskigt, men jag hoppas att jag snart kan flytta hem. Det kanske blir så att jag får byta lägenhet, efter alla hemska upplevelser som hänt där. Tiden visar, tiden läker …

Skriv en mysig rad, vett ja!

Puss i vecket,

M.

Jag vaknade med en känsla av välbefinnande. Tältet gav ett mjukt sken av grönt, fåglarna kvittrade och hundarna sprang i sina drömmar. Jag drog upp kedjan för att titta ut i världen. Björkarna rasslade rytmiskt med sina löv till de varma sommarvindarna. Plötsligt kom en tjej springandes från ingenstans, i bara en t-shirt. Nerför hennes lår rann något som liknade blod, händerna var täckta i samma färg. I tystnad sprang hon över de vassa stenarna, med tårar rinnandes nerför kinderna. Där satt jag, som en gök, med huvudet utstickandes genom tältduken. Hon sprang förbi mig, tyst, i slowmotion. Med jämna mellanrum slängde hon huvudet bakåt. Jag tittade efter, för att mötas av två par svarta ögon. De såg långt efter henne och sa något. Den ena pekade mot mig medan den andre drog fram en pistol. I nästa ögonblick såg jag hur den ena killen kom springandes mot mig, med en kniv i handen. Jag slängde mig ut genom öppningen medan jag skrek åt hundarna;
- Mot skogen!
I nästa minut sprang jag naken för mitt liv …