Bön

(Det blev en del reaktioner på inlägget ”Förinta dig”, på Mr Thangpa´s bön. Texten nedan är egentligen ett svar på en av kommentarerna. Jag gillar kommentarer som griper tag och som försätter mig i någon slags filosofisk psykos. Tack för det. Det här är min tolkning av bönen, samt lite annat smått och gott som berör ämnet.)

Bönen (De åtta verserna om sinnets övning)

Må jag varje gång jag umgås med någon
betrakta mig som den lägsta av alla
och anse den andra överlägsen i djupet av mitt hjärta.

När jag ser varelser onda till sin natur
nedtryckta av våldsamma synder och förbannelser
må jag hålla dessa sällsynta varelser för dyrbara
som om jag hade funnit en oskattbar rikedom.

När andra, på grund av avundsjuka
behandlar mig illa med onda ord, förtal och dylikt
må jag böja mig under nederlaget
och bära fram segern åt andra.

När den ende som jag omfattat
med stora förhoppningar sårar mig svårt
må jag se honom som min högste läromästare.

Må jag i korthet, direkt och indirekt erbjuda välgärningar
och lycka åt allt levande, må jag i hemlighet ta på mig den skada
och det lidande som plågar alla varelser.

(Skriven av tibetanen: Langri Thangpa på 1000-talet.) 

När man läser bönen rakt av så låter det säkert för många, helt galet. Vilket jag kan förstå. Det är en text som är skriven för väldigt länge sedan och i mina ögon handlar den inte om någon gud. Återigen så rinner allt ner i samma pöl, i den subjektiva tolkningen. För mig handlar den om kärlek, förlåtelse och om att frigöra jaget, själva egoismen. Jag ser texten som en utmaning, en träningshall för hjärnan. Texten bekräftar min innersta känsla och tro på vad jag tycker kärlek handlar om, etc.

Jag ska konkretisera vad jag menar. Jag växte upp med en förälder som också blev en förövare och på något plan en slags fiende. En människa som grusade min tillit och tro på att människan vill mig väl. Under många år levde jag med föraktet och hatet inom mig, för hur skulle jag kunna förlåta någon som valde att förstöra livet för sitt enda barn? Åren gick medan hatet åt upp mig inifrån, föraktet gjorde det omöjligt för mig att komma vidare. Dessa känslor fick mig att kräla omkring i blindo, jag satt fast i något som inte gynnade tron på mig själv eller mänskligheten. På senare år har insikten om förlåtelsens betydelse fått en allt större plats inom mig. En förmåga att se orsaker och verkan, att det egentligen inte finns onda människor.

Att kunna se varför vissa handlar som de gör, att det alltid finns en logik bakom märkliga beteenden. Att alla människor handlar logiskt efter arv och förmåga, inget konstigt. Det betyder inte att konsekvenser och gränser skall förintas för dessa människor, jag tror att de behöver förlåtelsen mer än någon annan. Hur skall utveckling annars ske? Hur skall samhället kunna bli en bättre plats om vi drar undan mattan ytterligare en gång? Hur utvecklas man till fiende? Växer man upp bland förövare så ligger fiendekostymen nära till hands, då man blir förgylld med rädslor. Ganska logiskt. Hur bryter man en sådan cirkel? Genom att spotta, fräsa, dra undan mattan och visa att det inte längre finns någon tro på människan?

Jag tänker på en dokumentär jag såg för många år sedan, som handlade om en kvinna vars dotter hade blivit brutalt mördad. Kvinnan la ner hela sitt liv och all sin kraft på att få förövaren dömd till döden. Hon slutade leva, slutade jobba, förlorade sina vänner och make, all tid gick till att hata. Förövaren satt fängslad i väntan på sin dom medan hon satt i sitt, varken levande eller död. Hon bestämde sig tillsist för att träffa honom, vilket visade sig bli vändpunkten i hennes liv. Hon träffade en fiende som visade sig vara en människa. Hon tog del i hans arv och såg faktorerna bakom. De träffades regelbundet och skrev till varandra. Det här ledde så småningom fram till en förlåtelse, vilket också innebar att hon kunde börja leva igen.

”Må jag varje gång jag umgås med någon
betrakta mig som den lägsta av alla
och anse den andra överlägsen i djupet av mitt hjärta.”

För mig handlar det här om ödmjukhet, att visa en tro på människan. Att inte placera jaget och sitt ego i första rummet.

”När jag ser varelser onda till sin natur
nedtryckta av våldsamma synder och förbannelser
må jag hålla dessa sällsynta varelser för dyrbara
som om jag hade funnit en oskattbar rikedom.”

Att se logiken, faktorerna, problematiken bakom en människas handlingar. Att varje människa är unik och värd att älskas. Om vi bemöter varandra solidariskt så blir världen både rikare och finare.

”När andra, på grund av avundsjuka
behandlar mig illa med onda ord, förtal och dylikt
må jag böja mig under nederlaget
och bära fram segern åt andra.”

Att vända andra kinden till, att två fel inte blir ett utan två. Genom att försöka vara en bättre förebild än den andre som inte kan så kan vi nå fram och förändra världen på lång sikt.

”När den ende som jag omfattat
med stora förhoppningar sårar mig svårt
må jag se honom som min högste läromästare.”

Jag har lärt mig och lär mig av de som sårat. Det hjälper mig att inte begå samma misstag. Genom dessa erfarenheter utvecklar jag mig själv och lär mig saker som jag inte hade gjort om jag inte hade råkat ut för det. Tacksamhet känns bättre än hat.

”Må jag i korthet, direkt och indirekt erbjuda välgärningar
och lycka åt allt levande, må jag i hemlighet ta på mig den skada
och det lidande som plågar alla varelser.”

Kärlek handlar om att vilja väl. Genom att vilja människan väl alltid så gör vi oss och framtiden en tjänst gentemot om vi låter oss förgyllas av bitterhet, tand för tand, hat, hämnd, etc. Att avsiktligt tänka kärlek och göra kärlek så skapas fred. Det måste börja i den enskilda individens hjärna. Vilja väl i hemlighet är väl inte så dumt?

Det finns ingen vinnare i ett krig, det finns inget att vinna i hatet. Hatet står för egoism och kortsynthet. Vi behöver se längre för att kunna nå förståelsen om att fienden egentligen bara är en trasig människa … som behöver tuff kärlek.

Kärlek,

Gud.