”Biologiskt defekt”?
Publicerat: 12 april, 2011 Postat i: Diagnostik | Tags: ADHD, Defekt, Diagnoser, Emil Kraepelin, Eugen Bleuler, Genetik, Läkemedelsindustrin, Neuropsykiatri, Normalitet, Psykiatri, Psykofarmaka, Samhället, Sociala faktorer, Symptom 2 kommentarer »”Du är sjuk. Jag ska hjälpa dig att bli normal med hjälp av kemiska substanser.”
”Åh! Tack snälla doktorn.”
Föds vi med olika karaktär, egenskaper och temperament? Exp: Vad händer med en pudel som föds i en schäferfamilj? Kan en pudel bli en schäfer med hjälp av piller? Vad händer med pudelns självkänsla, tankar och känslor? Kommer pudeln att känna sig konstig, ”sjuk” eller annorlunda bland schäfrarna? Kommer pudeln hamna på psyk? Vad är orsak och vad är verkan?
Läkemedelsindustrin finansierar en stor del av forskningen och tjänar hundratals miljarder på psykofarmaka. Därför har det blivit omöjligt att föra fram den uppenbara sanningen: att många genetiskt förklarade psykologiska sjukdomar (t.ex. Schizofreni, Aspergers syndrom, Autism, Bipolär sjukdom, m.fl.) saknar vetenskaplig grund. Övergreppen mot dem som kategoriserats som (genetiskt) psykiskt sjuka vittnar om att människor som tilldelas en sådan etikett riskerar att förlora i människovärde. En av anledningarna till detta är att den biogenetiskt inriktade psykiatriska vetenskapen klassificerar dem som obotligt ”biologiskt defekta”. Det finns därför starka moraliska skäl att noggrant granska den psykiatriska vetenskapens grundantaganden. En sådan granskning visar att det också finns starka vetenskapliga skäl att ifrågasätta dessa grundantaganden.
Det visar en kontroversiell antologi redigerad av psykologerna John Read, m.fl. som i höstas (2009) kom i svensk översättning som ”Galenskapens gåta. Psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni”. Många av de sammanlagt 24 medverkande författarna, och särskilt huvudredaktören John Read, drivs av en moralisk upprördhet som ibland tar sig kraftfulla uttryck. Icke desto mindre utgör artiklarna i antologin en saklig och systematisk genomgång av decennier av empirisk forskning. Slutsatsen är att det som psykiatrer kallar för schizofreni inte är symptom på en psykisk sjukdom. Redaktörerna menar också att ”föreställningen om att ”psykisk sjukdom är som vilken annan sjukdom som helst”, som förkunnas av den biologiskt inriktade psykiatrin och läkemedelsindustrin, stöds inte av forskningen och är till mycket stor skada för dem som fått denna psykiatriska etikett, som är den mest stigmatiserande av alla”.
Kritiken tar sin utgångspunkt i en analys av begreppet schizofreni. Begreppet kan härledas till två av den moderna psykiatrins fäder, Emil Kraepelin och Eugen Bleuler, som verkade under början av 1900-talet. John Read menar att de två psykiatrerna uppfann schizofrenin genom att sätta ett samlingsnamn på en mängd av beteenden som under deras tid uppfattades som socialt oacceptabla. Reads sammanställning av Kraepelins och Bleulers ”symptom”: att schizofrena bland annat kunde vara homosexuella, visa olydnad gentemot sina överordnade, visa en ovilja att arbeta och klä sig i ”märkliga” färgkombinationer. De kunde vidare tänkas känna för mycket eller för lite, ofta bli alltför intresserade av nya idéer, ibland skriva för mycket poesi eller spela för mycket musik och de vill ofta förändra världen till det bättre. Dessa ”symptom” ger i dag ett komiskt intryck, och det hela vore också komiskt om det inte vore så att Kraepelins och Bleulers teorier faktiskt utgör grunden för föreställningen att det finns en biogenetisk sjukdom som de kallade, och som fortfarande kallas, schizofreni. Det var också deras idéer som banade vägen för både tvångssterilisering (som Bleuler explicit rekommenderade) och aktiv ”dödshjälp” till psykiskt sjuka.
Det förefaller för en lekman onekligen märkligt att dagens psykiatrer har behållit begreppet schizofreni, men med tiden ändrat symptomen för denna förmenta sjukdom. Märkligt är det också att psykiatrer är mycket oense om hur schizofreni egentligen ska definieras och diagnostiseras. I en av artiklarna i antologin framhåller John Read att schizofrenibegreppet saknar reliabilitet. Det betyder att begreppet har en oklar innebörd. Han påpekar också ett märkligt faktum att många schizofrena, särskilt i u-länder där man inte har råd med psykiatriska behandlingar, blir kvitt sin ”genetiskt betingade” schizofreni helt utan psykiatrisk behandling.
Redaktörerna till ”Galenskapens gåta” menar att ”den förhöjda känsligheten, de ovanliga upplevelserna, lidandet, förtvivlan, förvirringen och desorganisationen, det som allmänt kallas ”schizofrent”, inte är symptom på en medicinsk sjukdom”. De menar i stället att schizofreni orsakas av sociala faktorer som fattigdom, diskriminering och rasism samt trauman såsom sexuella och andra fysiska övergrepp. Som bevis för detta anförs en rad empiriska studier som visar på statistiskt signifikanta orsakssamband just mellan sådana faktorer och de symptom som ibland klassificeras som schizofrena.
De flesta människor finner det knappast överraskande att diskriminering eller traumatiska upplevelser kan ge allvarliga psykologiska konsekvenser. Emellertid finner de förmodligen det överraskande att den biologiskt inriktade psykiatrin vägrat att godta sociala förklaringar och i stället ignorerat undersökningar som de just nämnda. Överraskande är det också att endast någon procent av den samlade forskningen om schizofreni handlar om socio-ekonomisk status och trauman. Forskningen, både när det gäller orsaker till och behandling av schizofreni, fokuseras i stället nästan uteslutande på genetik, biokemi och neuropsykologi.
Hur kan detta komma sig? Författarna i ”Galenskapens gåta” hävdar att orsaken står att finna i läkemedelsindustrins finansiering och marknadsföring av den biogenetiska psykiatrin. Läkemedelsindustrin, som tjänar hundratals miljarder kronor årligen på försäljningen av psykofarmaka, finansierar en stor del av forskningen inom psykiatrin och flera av de vetenskapliga tidskrifterna på området. Vidare finansierar de marknadsföring och lobbying riktad mot verksamma läkare, politiker och medier. De forskare, terapeuter och psykiatrer som företräder andra uppfattningar än de biogenetiska har inte finansiella medel att konkurrera, och ignoreras eller misskrediteras systematiskt av sina meningsmotståndare. Vidare står det utom allt tvivel att läkemedelsindustrin har ett osunt, för att inte säga skandalöst, inflytande över psykiatrin. Det är uppenbart att detta är mycket skadligt för den oberoende psykiatriska forskningen.
Förbrukningen av receptbelagd medicin har generellt ökat stadigt det senaste decenniet, och är en mångmiljardindustri. Vissa, men långt ifrån alla, diagnostiserade patienter blir kvitt sina symptom som en följd av medicinering. Däremot drabbas så gott som alla av biverkningar. När det t.ex. gäller antipsykotisk medicinering handlar det bland annat om biverkningar som muntorrhet, hjärtflimmer, viktökning, ökad infektionskänslighet, långsammare tänkande, skakningar och muskelryckningar (så kallad tardiv dyskinesi). Flera av de här biverkningarna, som skakningar och viktökning, är socialt stigmatiserande. Andra, som muskelryckningar, kan bli kroniska. Enligt en forskningsrapport från 1992 uppskattade man att 86 miljoner människor hade drabbats av tardiv dyskinesi som följd av antipsykotisk medicinering. Av dessa beräknades 57 miljoner ha fått kroniska besvär.
Kuriosa:
Den biologiska synen på psykiska sjukdomar har lett till fruktansvärda övergrepp mot de människor som diagnostiserats som psykiskt sjuka. Med motiveringen att vissa psykiska sjukdomar är genetiska, och därmed ärftliga, steriliserades omkring 350 000 människor i Tyskland mellan 1933 och 1939. Därefter gick man än längre, och började med förskönande omskrivningar som ”barmhärtighetsmord” och ”dödshjälp” mörda människor som klassades som psykiskt defekta. Man räknar med att en kvarts miljon tyskar mördades med denna motivering. Samma praktik tillämpades i bland annat Sverige, Norge, Danmark, Finland och USA. Bara i Sverige steriliserades 63 000 människor.
(Källhänvisning: Joakim Molander – fil dr i filosofi och har bl a skrivit läroboken ”Vetenskapsteoretiska grunder. Historia och begrepp”).
Gilla
ADHD?
Publicerat: 6 april, 2011 Postat i: Diagnostik, Scepticism | Tags: ADHD, Anpassning, Diagnoser, Divergent tänkande, Normalitet, Pedagogik, Samhället, Skola, Utbildning Lämna en kommentar »”En sidogren inom tänkandet är det så kallade divergenta tänkandet. Detta tänkande består i att tänka i olika riktningar, och på vilka olika sätt man kan lösa en uppgift”.
Diagnosen ADHD är fortfarande en omdiskuterad diagnos. Uppfanns diagnoser för människan eller för samhället? Skolan? Ska en elev som är t.ex. aktiv, har svårt att sitta still, har ”svårt” att fokusera och vara uppmärksam ”exkluderas” med diagnosen ADHD eller kan det vara så att det handlar om samhällets/skolans ensidiga pedagogik/undervisning? Förutsätter samhället att alla barn är lika och de som skiljer sig åt har en neurologisk störning? Handlar det inte om att människor har olika sätt att lösa uppgifter på? Är det rätt att pumpa (unga) människor med ”starka/komplexa” droger/mediciner så att de kan lösa uppgifter på samma sätt? Vad händer med en människa som blir stämplad med en’livslång” etikett/diagnos bara för att han inte gör som alla andra? Kan det handla om samhällets syn på hur en normal människa skall vara/uppträda när en människa säger sig ”lida” av sina ”unika egenskaper’?
Är det individen i sig det är fel på eller gruppen som dömer? Behöver annorlunda betyda sämre? Går det att bemöta varje människa där ”hon” är, för den hon är med alla hennes unika egenskaper istället för att peka ut henne som ”en människa i behov av särskilt stöd’? Vem äger rätten att kategorisera människor i olika fack? Kan det t.ex. handla om lärarens förmåga att hantera och acceptera människors olikheter?
Exempel: Om vi t.ex. sätter eleven ”Pelle” i läraren ”Agnetas” klass så kanske inte hon alls upplever Pelle som ”problematisk” tillskillnad om vi skulle sätta ’Pelle” i läraren ”Kerstins” klass? Vad skulle detta kunna innebära för Pelles liv?
Övriga funderingar:
Vad är utbildning? Hur ska unga utbildas, vad är viktigt och vad är inte?
Vem ska styra utbildningen: föräldrarna, studenten, samhället eller staten?
Ska studenten lära sig att tänka själv eller anpassa sig efter samhällets övertygelser?
Ska studenten lära sig att vara fri och leva för sina intressen, eller bortse sin önskan för att tjäna andra eller samhället?
Se denna video för en vidare utveckling av ovanstående ämne:
RSA Animate – Changing Education Paradigms
Dialektisk beteendeterapi – medveten närvaro
Publicerat: 7 augusti, 2009 Postat i: Buddistisk Filosofi, Diagnostik | Tags: Borderline, Buddhism, DBT, Dialektisk beteendeterapi, IPS, Marsha M. Linehan, Medveten närvaro, Mindfulness Based Cognitive Therapy, Sweden 4 kommentarer »Ett utdrag från min C-uppsats i psykologi - Vad medveten närvaro kan betyda i dialektisk beteendeterapi - Fem patienters och fyra behandlares perspektiv.
Den tredje vågens KBT (kognitiv beteendeterapi) präglas av medveten närvaro, acceptans, förändring och dess samspel. Västerländsk beteendeterapi befinner sig i en process och har börjat integrera tekniker från den zenbuddistiska läran. Den tredje vågen är ett begrepp som tyder på att metoderna i KBT är under utveckling, vilket kan betyda att något saknas och att det finns ett behov av komplettering. Medveten närvaro och acceptans är komplement som tillför behandlingen balans och en djupare förståelse för det komplexa i tillvaron. Samspelet mellan den västerländska beteendeterapin och den österländska filosofin har blivit centralt i flera terapiinriktningar. Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en inriktning som tillhör tredje vågens KBT och som influerats av både österländsk filosofi och meditationskonst. De andra inriktningarna som integrerat medveten närvaro och acceptans som en central del i behandlingen är Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Mindfulness Based Cognitive Therapy (MBCT). Det ska också nämnas att den ökade globaliseringen av buddhismen har påverkat allt fler människor i väst i att utöva medveten närvaro och så också tredje vågens KBT.
DBT är en relativt ny form av psykoterapi i Sverige som är framförallt utvecklad för kvinnor som är självdestruktiva med diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS). Marsha M. Linehan (1993) är kvinnan som står bakom utvecklingen av behandlingsmetoden som grundades i USA år 1993. Till en början försökte Linehan (1993) hjälpa denna patientgrupp med hjälp av kognitiva beteendestrategier vilket resulterade i ett mindre lyckat resultat. När fokuseringen enbart låg på att förändra patientens beteende, att inte bekräfta deras problematik, blev resultatet att patienten ofta kände sig anklagad vilket i sin tur försvårade behandlingen. Det slutade ofta med att patienten hamnade i försvarsställning eller att terapin avslutades på patientens begäran. DBT består av både individualterapi och färdighetsträning i grupp. I gruppterapin får deltagarna bland annat lära sig färdigheter i medveten närvaro.
Modern forskning har vid upprepade tillfällen visat att DBT är en effektiv metod för personer med diagnosen IPS. Det har visat sig finnas en begränsad forskning kring medveten närvaros betydelse och roll i DBT, det finns därför ett behov av att undersöka specifikt vilken roll medveten närvaro spelar i DBT. Forskning behövs på detta område för att kunna avgöra på vilken skala medveten närvaro befinner sig som en viktig komponent i DBT. Det har tidigare gjorts en undersökning i Sverige om medveten närvaro i DBT. Undersökningen handlar om hur patienter och behandlare upplevde medveten närvaro i DBT. Genom intervjuer undersöktes deltagarnas förståelse och upplevelse av medveten närvaro som begrepp men också själva upplevelsen av att lära ut och lära sig medveten närvaro. Ekelunds och Kihls (2006) syfte var även att ge en bild av vilken nytta deltagarna ansåg sig ha av medveten närvaro. Undersökningen visade att deltagarnas upplevelser och förståelse stämde väl överens med varandras och även med hur den beskrivs i teorin i DBT. Majoriteten av patienterna i undersökningen signalerade ett motstånd mot medveten närvaro till en början som sedan övergick i entusiasm. De flesta i undersökningen beskrev också sig ha nytta av medveten närvaro.
Det finns däremot flera studier om meditation och dess effekt vid psykiska symptom. Forskning har visat att övning i medveten närvaro genom meditation kan minska psykiska besvär. Det har tidigare visat sig att meditation har en tydlig effekt direkt efter en meditationssession eller retreat men nu finns studier som visar en effekt efter tre månaders uppföljning. Implikationen kan vara att använda medveten närvaro med patienter som inte känner sig främmande för det buddhistiska perspektivet och dess filosofi. En explorerande och kvalitativ forskningsmetod kan innebära ett mer spontant undersökningssätt vilket i sin tur kan innebära ett mer dynamiskt resultat som vidare kan vara intressant med tanke på de luckor som finns i forskningen om den medvetna närvarons roll i DBT.
Hela uppsatsen finns nu publicerad på DiVA. Den finns här för den som vill läsa hela uppsatsen.
Här nedan finns den även tillgänglig som en pdf. Klicka på länken.
Specialpedagogikens framväxt
Publicerat: 27 september, 2007 Postat i: Diagnostik | Tags: ADHD, Anpassning, Normalitet, Pedagogik, Sverige, Sweden, Utbildning 3 kommentarer »
Ett utdrag från min B-uppsats i historia. Specialpedagogikens framväxt i Sverige.
Koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsstörning, relationssvårigheter, dyslexi, DAMP, ADHD och aspergers syndrom är bara några få problem och diagnoser som det talas om i dagens samhälle. Ett vanligt förekommande uttryck, i dessa sammanhang, är; barn i behov av särskilt stöd. Det finns ingen entydig förklaring av denna grupp, det framhålls endast finnas vissa barn som har ett större behov av stöd än andra barn. I dagens skola krävs dock en diagnos för att ett barn skall kunna få särskilt stöd, något som kan bero på att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser. Inkludering och integrering är begrepp som förekommit ofta under 1990-talet samtidigt som det har dragits ned på specialpedagogiska åtgärder.
Specialpedagogik är ett tvärvetenskapligt ämne, där bl.a. psykologi, sociologi, pedagogik, filosofi och medicin ryms. Ett flertal försök att fastställa ämnet har gjorts, men eftersom det är mångfacetterat så finns det många olika tolkningar. Specialundervisningen stödjer sig till stor del på sjukdomslära och är i och med det individcentrerat.
Vilka får ta del av specialpedagogiken i dagens samhälle? Det finns hänvisningar till en regeringsproposition som kom ut på 1980-talet. Där definieras specialpedagogik som något som är till för de elever som på ett eller annat sätt inte innefattas inom ramen för naturliga olikheter. Specialpedagogik kan liknas med någonting som sätts in när den vanliga pedagogiken inte når fram. En klar precisering av vilka barn som är i behov av stöd finns inte och anses inte heller att det bör finnas. Viktigt att understryka är att alla barn någon gång under sin skoltid behöver stöd, det är inte endast begränsat vissa.
Specialpedagogik har i det närmaste kommit att bli något som förknippas med svårigheter. De barn som är begåvade tenderar att bli åsidosatta och får inte extra stöd som de kanske också behöver. Specialpedagogik kan väl också vara något för dessa barn? Själva begreppet; barn i behov av särskilt stöd, har inte alltid hetat så. Det var inte så länge sedan som det hette; barn med behov av särskilt stöd. Detta betyder att problemet inte längre ses enbart hos individen. Precis som det finns olika människor så finns det olika uppfattningar, och detta gäller även synen på specialpedagogik. Det finns frågor om vad som skiljer specialpedagogisk funktion från vanlig undervisning och svaren blir helt säkert olika beroende på enskild uppfattning.
Något som betonas i Salamancadeklarationen är att alla skillnader är normala. Vad vi inte kan komma ifrån är dock att särskilda behov just åtskiljs utifrån vad som anses normalt och inte. Även här har olika förklaringar på vad normalt är funnits genom tiderna. Det onormala markeras utifrån två perspektiv, det ena är utifrån vad som infaller ofta, det vill säga, det som är vanligt. Det andra utgår från hur någonting skall vara. En fransk filosof hade en fascinerande tes om att vi individer behöver de onormala, de normala har med andra ord en önskan av att klassa en del som onormalt.
Att läroanstalten ska vara till för alla är en inriktning som återfinns i läroplanerna och skollagen. Med detta menas att alla ska få ut något av skolan. Det ska finnas utrymme för alla barn i skolorna och därmed måste en väg hittas för att kunna ge hjälp som passar till var och en. Utbildningen skall rättas efter elevernas behov och inte tvärtom. En skola för alla innebär också att alla ges jämngoda förutsättningar att utvecklas och kunna delta i samhället.
Alla skall kunna känna att de är inblandade och är en del av gemensamheten i en omgivning som är inkluderande. Med inkluderande menas en miljö där alla finns med tillsammans. Men det räcker inte med att enbart fysiskt vara närvarande och med i gemenskapen, det måste även vara psykiskt och detta kräver ett aktivt deltagande. Hela denna tanke om en skola för alla bygger mycket på de åsikter som finns om att vårt samhälle ska vara till för alla.
Under 1950-talet så har det rått ett ökat tryck på specialundervisning. Detta avspeglas också i debatten när det gäller frågan om barn i behov av särskilt stöd. Behovet av insatser för barnen är till synes stort, men hur dessa sedan ska se ut tillråder det skilda uppfattningar om. Specialundervisningen anses vara för inställd på att lämpa barnet till undervisningen och inte omvänt. Det är ofta barnet som ska kompensera sina svaga sidor för att sedan komma i kapp de andra. I realiteten är det dock sällan som barnet utför detta. Det finns en tydlig nyansering av den vanliga undervisningen och specialundervisningen. Det är viktigt att framhäva att specialundervisningen som den är idag funkar för en del, men inte för andra. Det råder även en viss tendens att översätta olika problem som grundade av biologiska källor. Det kanske kan tyckas tillfredställande för de involverade att få en förklaring på vad som är fel. Nackdelen av denna diagnostisering är att detta kan leda till att barnet blir präglat av sin diagnos som är svår att få bort. Makten läggs hos specialister och det kan göra det svårt att betvivla dennes sanningsenlighet. Diagnoser är dessutom ofta utformade utav dåvarande existerande värderingar.
Vi lever i en någorlunda globaliserad tillvaro och det finns många universella samarbeten, så även inom specialpedagogiken. En ganska så angelägen konvention är den som FN har rörande barnets rätter. Här tas många fundamentala saker upp, som t.ex. lika rättigheter. Annat som tas upp är vikten av att alla blir så enhetliga i samhället som möjligt och att alla ska ha lika möjligheter. Salamancadeklarationen är vidare ett exempel på ett universellt arbete inom detta område.
Specialpedagogik är begrepp som innefattar många olika saker, det är ett ord som är svårt att härleda till endast en sanning. I dagens lärarutbildning ingår fem poäng specialpedagogik och detta är inte mycket. Kunskapen behövs, för genom kunskap kan vi närma oss barnen i behov av särskilt stöd på ett mer förstående plan. Egentligen kan det tyckas att den vanliga pedagogiken i dagens lärarutbildning borde innehålla mer av de specialpedagogiska elementen. Det finns ett stort behov av specialpedagogiska kunskaper och därför kunde denna lösning vara intressant. Att behöva förklara för ett barn att hon/han behöver specialpedagogiska resurser betyder att barnet blir varse om att hon/han inte är som alla andra och det är bl.a. detta som specialpedagogiken vill motverka. Barnet förstår att han/hon inte är som alla andra och det kan bli mycket svårt att tvätta bort denna stämpel om att inte vara normal. Därför skulle det vara mycket bättre att ta bort ämnet specialpedagogik och istället satsa på att alla blivande lärare får denna kunskap inom de olika pedagogikblocken.
År 1842 då beslutet om allmän folkundervisning genom 1842 års folkskolestadga fattades, saknades kunskaper om barns olika behov och om bemötandets betydelse. Barnen skulle titta ner i skolbänken, sköta läxläsningen och uppföra sig enligt de då rådande reglerna. Den specialpedagogiska verksamheten bestod av bestraffningar. De barn som t.ex. hade svårt att sitta still och var överaktiva eller de som inte gjorde läxorna och var underaktiva blev bestraffade genom olika kränkande behandlingar. Barnen blev behandlade som om de hade lika förutsättningar och samma behov. I dagens samhälle finns det olika bokstavsbeteckningar för dessa barn t.ex. DAMP. Det är inte osannolikt att många av de olika bokstavsdiagnoserna som finns idag, fanns redan år 1842. Skillnaden är att det sakandes kunskaper då och istället bemöttes dessa barn av omänskliga uppfostringsbehandlingar. Även fast det var annorlunda värderingar, regler, moral etc. under uppbyggnadsperioden så kan det ändå tyckas en aning korttänkt att bestraffa svaga barn med aga med syftet att det skulle bli förståndigare.
I dag finns det många olika undersökningar, forskningsrapporter och olika typer av källmaterial att läsa om barn som behöver särskilt stöd. När allmän folkundervisning genomfördes år 1842 saknades information om barns olika behov. Under uppbyggnadsperioden fick det mesta uppfinnas, vilket betydde många olika förändringar och försök för barnen. Det är mycket som skiljer nu från då. För lärarna under den aktuella perioden var det helt naturligt att ta till kroppsaga för att bevara ordning och reda i klassrummet. Om det var ordning och reda, gjorda läxor, gott uppförande etc. så betydde det att barnen var duktiga. Uppfostran stod i centrum och detta lämnade inget utrymme för analysering om barnens olika behov och svårigheter. Det är viktigt att försöka förstå problematiken utifrån dåtidens perspektiv och inte utifrån ett nutidsperspektiv. Lärarna under skolans uppbyggnad gjorde vad de kunde efter de lärdomar och kunskaper som fanns tillgängliga då. I dag finns det lagar och regler som säger att det är förbjudet att bruka aga och vidare i skolplanen poängteras att skolan är för alla individer.
Frånvaron var ett problem som beskrevs under skolans uppbyggnad, detta berodde bl.a. på fattigdom, kyla, dåliga kläder och för långa transportsträckor från- och till skolan. Det saknades anteckningar om att det skulle kunna bero på något annat t.ex. psykosociala problem, rädsla för eventuell kroppsaga etc. Det är ganska troligt att det finns en sanning i orsaksförklaringarna till den höga frånvaron, sannolikheten att det fanns barn som stannande hemma för att de upplevde en stark rädsla inför de olika bestraffningarna, är också ganska trolig. I dagens skola skall åtgärdsprogram skrivas vid för hög frånvaro och det innebär en analys av skola, miljö och socialt. Utvecklingen har gått framåt och nya lärdomar har tagits, under en lång tid sågs problemet enbart ligga hos barnet och åtgärden blev, allt för ofta, exkludering. I slutet på 1950-talet hade den specialpedagogiska verksamheten blivit omfattande, detta kunde bero på att fler människor hade skaffat dig kunskaper om barns brister och behov. Det ledde till att det blev en större efterfrågan av specialpedagogiska resurser. Något som har stor betydelse för huruvida barn skall få särskilt stöd eller inte, är ekonomiska resurser. Detta uppsving kan också bero på att det, just, fanns ekonomiska resurser att tillgå.
Begreppet; barn i behov av särskilt stöd har inte alltid hetat så utan istället; barn med behov av särskilt stöd. I och med denna omskrivning, medges också att problemet inte endast behöver ligga hos barnet, utan kan även finnas i barnets omgivning. Genom kunskaper, information och insikter har specialpedagogiken vuxit fram i Sverige. I slutet av 1960-talet började exkludering, av barn i behov av särskilt stöd, ifrågasättas. Nu skulle barn i behov av särskilt stöd ej gömmas och glömmas längre. Fokus hamnade istället på inkludering; barnen skulle inkluderas i sin klass så fort det var möjligt. Vidare är det viktigt att poängtera skolhälsovårdens betydelse för barnen i skolan. I början av 1900-talet fanns ingen specialpedagog och inga direkta kunskaper om barns olika behov. Skolläkaren och skolkuratorn spelade en mycket stor roll. År 1910 reviderades skolläkarens uppgifter till förmån för skolbarnen. Nu skulle barnen få ett utökat stöd som gynnande deras behov. Slutsatsen är att skolhälsovården kan ses som en slags specialpedagogisk verksamhet under 1900-talets första hälft. Under 1900-talets senare hälft har det inte funnits tillräckligt med ekonomiska resurser, specialpedagogiska resurser samt kunskap för att kunna hjälpa alla som behöver särskilt stöd och detta är ett stort problem, även i dagens skola.
(Jag har använt mig av diverse böcker, artiklar, forskningsresultat, etc. Jag har skrivit ca tjugo sidor till om detta, om någon är intresserad.)
Kommentarer