AMOR FATI

AMOR FATI

En av de viktigare aspekterna av det förhållningssätt som Nietzsche anser känneteckna övermänniskan är villigheten att acceptera livet i hela dess tragiska utformning som han uttrycker det i Ecce homo: “Min formel för det stora hos människan är amor fati: att man inte vill ha någonting annorlunda, inte i framtiden, inte i det förflutna, inte i all evighet. Inte bara uthärda det nödvändiga, än mindre förtiga det… utan älska det”.
Denna storslagna vilja att acceptera världen som den är, i alla dess avseenden, finns i hög grad hos Pippi. Trots att hon bor alldeles själv, något som bör ses mot bakgrund av alla barns stora skräck att mista sina föräldrar, finns ingen förbittring hos henne; ingen önskan om att livet borde varit annorlunda. Hon tyr sig istället helt till amor fati-principen och ser det goda i det öde som trots allt drabbat henne: “Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar”. Ur livets militärskola har hon därmed lärt sig den maxim Nietzsche upphöjer i Avgudaskymning: “Det som inte dödar mig gör mig starkare”.

Motbilden till Pippi är fru Finkvist, en människa som visar tydliga tecken på att hon önskar att hon vore någon annan. På det hela taget är Pippi tolerant, men i mötet med denna fru Finkvist visar dock Pippi att hon, i likhet med Nietzsche, hyser visst förakt för denna förbittrade människotyp. Det som retar henne är att fru Finkvist, som anser att barn inte borde få finnas, ändå har fräckheten att tigga tårta på den julgransplundring som Pippi anordnat för barnen. Då tryter Pippis tålamod: “Min bästa fru Finkvist”, förklarar hon med ironisk artighet, “den här julgransplundringen är barntilåten. Det vill säga den är storförbjuden“.Människor som, likt fru Finkvist, tycks ha blivit djupt sårade av livet är ofta misstänksamma mot all barnslig glädje och förtjusning, menar Nietzsche iDen glada vetenskapen. De upptäcker under varje ros en gömd grav, vilken speglar deras mörka bakgrund. Dessutom blir de också ofta en plåga för andra: “Den som är otillfredsställd med sig själv är ständigt beredd att ta hämnd för detta: vi andra blir hennes offer, om inte annat så genom att vi alltid måste uthärda hennes fula åsyn”. Det är delvis mot bakgrund av denna människotyp som övermänniskan ska ses.

AV MICHAEL THOLANDER, F 1965, DOKTORAND, LINKÖPINGS UNIVERSITET

---