Mischa Lee

(Foto: www.hovberg.se)

Den har rötterna i dyn,
växer uppåt genom grumliga vatten
och blommar i solen och himlens ljus.

Hej, jag heter Mia och jag är alkoholist (and all the people in the back goes: Oh Oh!). Livet som nykter alkoholist (… alltså jag och alkohol blir ett rullande psykotiskt jippo), livet som drogfri (… pilleri thrillera, pure madness), livet som en före detta ätstörd (… sockret drev mig ut bland soporna) fungerar bättre och bättre. Åren har rullat, livet har passerat med en sabla fart. Några återfall har det blivit, många märkliga infall och utfall har det blivit genom åren. Jag ser tillbaka på en tid, på en kropp och tänker: jag kunde inte bättre, jag kunde inte älska mig själv.

Ett behandlingshem, ett årtioende av terapier och märkligheter senare börjar livet bli snyggt. För några år sedan fick jag diagnosen borderline personlighetsstörning/emotionellt instabil personlighetsstörning, då förstod jag ingenting. Det tog några år innan jag förstod innebörden, den förklarade en hel del om varför livet blivit som det blivit, den hjälpte mig få den hjälp jag behövde. Jag började i dialektisk beteendeterapi (DBT) för ca ett och ett halvt år sedan och den passade mig som handen i handsken. Mitt intresse för den buddhistiska filosofin och meditation var förmodligen till min fördel då DBT är en blandning av västerländska beteendeteorier och österländska filosofier. DBT handlar till stor del om acceptans och medveten närvaro och det fungerar utmärkt på mig. (På ett magiskt sätt har pusselbitarna fallit på plats.) DBT har gett mig en tro på mig själv, en kärlek som är svår att förklara.

Det har blivit viktigt att ta hand om mig själv, respektera mig själv och sätta gränser. Jag har slutat skada mig själv. Jag har fått jobba med grundläggande saker som att lära mig äta och sova, något som jag tidigare inte förstod handlade om att ta hand om sig själv. Älska mig, jag är viktig. (Liksom.) Saknaden och tomrummet krymper för varje gång jag lyckas respektera hjärtat, min kropp och själ. DBT har hjälpt mig att bli medveten om mig själv, min kropp, mina känslor och tankar. Medveten närvaro betyder kosmiskt mycket! Nu börjar terapin gå mot sitt slut och jag har kommit en bra bit på min väg (om det nu är en väg). Till sommaren blir jag förmodligen klar med mina högskolestudier och kan ta ut min examen som beteendevetare. Just nu håller jag på och skriver en C-uppsats i psykologi som handlar om DBT och betydelsen av medveten närvaro. Det har varit väldigt intressant att få intervjua psykologer och patienter inom detta område, samtidigt som det har känts lite konstigt eftersom jag fortfarande har diagnosen (just nu).