Mischa Lee

… Jag såg mig själv som en slags seriefigur och hörde mig prata som de andra människorna. När jag öppnar dörren till mitt inre, så möts jag sällan av det jag önskade innan. Jag måste vara lättlurad eller väldigt glömsk. För jag springer alltid till dörren och rycker upp den, förväntansfullt och tänker, den här gången kommer det vara varmt och ljust med farmors nybakta bullar på bordet. Det kommer lukta gott, så tryggt, så har jag tänkt många gånger. Istället möts jag av ett tomt sterilt rum med konstiga saker målade på väggarna, små rebusar. Det slutar alltid med att jag sätter mig ner i mitten, med benen i kors och bara tittar. Blicken söker sig oftast mot fönstret, det är så spännande att titta på livet utanför. Människor går förbi vid exakta klockslag i media anpassade kläder, som att de vet vart de ska. De kanske inte har förstått, tänker jag. Jag tänker mycket. Det finns människor som säger, som att de vet min sanning, att jag inte ska tänka så mycket. Det finns så många olika teorier om hur människan skall göra för att bli lycklig. Vart föds teorin? Ur tanken?

Jag får ofta besök av människor som vill berätta hur man ska leva, om vad som är normalt. Jag brukar fundera på hur deras rum ser ut, sitter de också i ett tomt rum med rebusar på väggen? Om det är så, så lovar jag att lyssna lite bättre nästa gång. Om du vill kan du få bo hos mig, jag har gott om plats. Vi kunde lösa rebusar ihop och titta ut genom naveln under täcket.

I mitt rum är inget på riktigt, jag leker människa i ett dockhus och jag kokar ofta kaffe. Det krävs mycket kaffe för att kunna lösa alla rebusar. Ibland blir jag så glad, för jag tror att jag har löst dem, för att sedan upptäcka att det bara var en inre föreställning. Mina inre föreställningar är mina värsta fiender, som samtidigt får mig att känna och då blir livet verkligt. En riktigt paradoxal historia med andra ord. Känner du igen dig?

Människor frågar mig ofta hur det känns och jag vet aldrig hur jag ska förklara. Kanske är det bättre att bjuda hem dem, så får de själva se. Det blir många vägbeskrivningar här i livet, som sagt. Men vad spelar de för större roll om de bara är tänkta spontana tankar utan någon som helst anknytning till mig och mitt utgångsläge? Går ett rum att fylla med tankar? Nyckelordet i mina ovanstående funderingar är ”tomhet”. Något som jag har känt sedan jag var liten och som jag alltid försökt fylla med diverse vågstycken. På ett desperat sätt har jag utsatt mig själv för omänskliga destruktiva handlingar, allt för att få känna livet inom mig och inte som ett tomt apatiskt skal, utan existentiell mening. Jag tror en bit av mig dog när jag var tio år, då jag blev oerhört skrämd. Min själ sa helt enkelt ifrån och försvann, kvar blev en kropp fylld med tankar och minnen.

Kanske är jag nära att lösa en rebus? Vad tror du?